Skogen

Lyssna på dikten här eller läs dikten här under:

När jag blundar kan jag känna
tryggheten och värmen
i skogens murrighet.
I den gröna myllran
som fortsätter i all evighet.
I de stora trädkronorna
som håller undan allt solljus.
I de mossiga backarna
som man får kämpa uppför.
I trattkantarellgömmorna
som börjar under en sten
men klättrar över den,
tar över hela kullen
och springer
ner till botten av backen.
I de snåriga buskarna
som man river sig på.
I den obeskurna, naturliga,
varma, mörka skogen.
Blandskogen
som satte djupa spår.
Ständigt återkommande
som en trygghet.
Kämpa med små ben
över höga barriärer.
Klättra över backarna,
aldrig nära rotvältorna.
Klappa på grenar och träd
men aldrig glömma
att se dig omkring.
Skogen är stor
och förförisk.
Det är lätt att gå vilse,
svårt att hitta ut.
Här uppe i norr
tar träden aldrig slut.
Det är upp till dig
att ha ögonen med dig.
Du måste se,
verkligen se,
din skog.
Kolla på trädens
form och färg och mönster.
Lägg på minnet
hur grenarna böjer sig
och stigen svänger,
hur stenarna ligger
gentemot varandra.
Då
kommer du att hitta
tillbaka igen.
Då
kommer du att känna igen dig,
veta vart du ska gå
och varifrån du kom.
Då
kommer denna myllrande plats
att bli ett hem för dig.