Isen har lagt sig över ån

Lyssna på dikten här eller läs dikten här under:

Här. På platsen av ingenting. På väg. Mellan allt eller inget, som alltid i livet. På resa. Genom tid och rum, platser som förändras medan du förändras. Vi rör oss framåt med fordonet, jag rör mig bakåt i tankarna. Hoppar mellan nu och då. Tänker på allt som hänt eller kunde hänt. Landskapet är märkligt här. Snötäckta vidder, låga kullar, böljande slätter. Inga höjder, inga berg. Aldrig heller platt eller stumt. Som en vaggvisa som någon nynnar. En sång som varken är tyst eller hörs. Ett böljande mellanting. Där någonstans tar vi oss fram. Genom landskapet, på marken, under himlen, över allt det böljande märkliga. Framåt, fast tiden tycks stå still. Som en del av allt, fast jag känner mig ensam. Levande, fastän det känns som om vi håller på att dö. Fullt friska var för sig, men med en sjukdom som växer i vi:et.

En okomplicerad och vacker vardag övergår i bitter sorg och tyngd. Man vet aldrig vad som väntar. Kanske är det inte livets verk utan människornas. Vi är de oförutsägbara. Det är vi som spelar spel och följer plötsliga infall utan eftertanke. Det är vi som möblerar om i varandras liv.

Isen har lagt sig över ån. Det är så där kallt igen. Vinter, vår, sommar, höst. Jag lever med årstiderna och de lever i mig. Sedan då? Saker går runt men de förändras också. Gammalt försvinner. Nytt träder in. Och? Maktlös står jag utanför spelet. Ser att det pågår men kan inte göra något. Har inga trumfkort på hand. Inga svar på gåtan. Så, nu då? Inväntar fortsättningen. Årstiden som snurrar ett kvartal till, framtiden som närmar sig steg för steg. Osäkra steg, på en mark som just blivit möjlig. När isen la sig över ån.

Saker förändras. Tiden gör om. Vi blir inte längre vad vi var. Vad är vi nu?

Ser du mig? Eller ser du någon annan? En dröm i mig. En dröm för dig. En dröm att ty sig till. Något att knyta an till. Något att hålla fast vid. Någonstans att höra. Vi behöver någon så vi väljer varandra. Sedan står vi ut med den andra för att stå vårt kast. Vi gör om oss själva för att fortsätta vara kompatibla med varandra. En jobbig process i förhoppning om en komfortabel slutstation. Ett svar på en gåta som ingen hade behövt ställa. En helhet för att undvika en ensamhet, som kanske aldrig skulle ha känts ensam om man inte jämfört. Mig med dig och vi med dem. Verkligheten med sagovärlden, realiteten med drömmen. Älskar du mig, eller älskar du drömmen?

Denna känsla av is omkring mig. Av steniga berg i min mage. Av pressande rötter i mina ben, som ständigt vill växa utanför kroppens fysiska begränsningar. Denna ofrivilliga kronas tyngd på mitt huvud. Törnekrona. Dessa forna svek som svider som sår på min hud. Denna värk och leda. Sorg blir till smärta. Minnen tar fysisk form. Två sorters ont förenas i en och samma kropp.

Det är där du måste rädda dig själv. Det är nu jag måste dra mig loss. Slita tills lemmarna säras och en kropp blir två. Tills inget hopp övergår i lite hopp. Börja om. Få, nej ta, en ny chans. Lämna innan skeppet sjunker.