DEMENSBOENDET

Lyssna på dikten här eller läs dikten här under:

Det är tre lås på dörren

till din avdelning,

ändå försöker jag förklara

att den här platsen

inte är farlig.

Men nej, jag kan inte

ta med dig härifrån,

du måste vara kvar här.

Det är det bästa för dig.

Maktskiftet svider,

jag hatar min egen röst

när jag talar om

vad som är bäst för dig.

Du skakar i hela kroppen

och jag vet inte vad

som är psykiskt, fysiskt

och inbillat.

De har sänkt dina mediciner

tydligen var den förra dosen

alldeles för stor,

din minnesförlust

växte till

psykos och hallucination.

Du säger att de vill skada dig

och bränner folk här

i källaren.

Jag säger att personalen

är snäll

och gör så gott de kan.

Varje gång jag kommer

undrar jag

om du har glömt

mitt namn nu.

När du ler och säger Agnes

är det den vackraste

och mest smärtsamma

kärleksförklaringen.

Du säger Agnes,

tack gode gud,

du måste rädda mig

härifrån,

och jag försöker

byta ämne.

Jag berättar om

min lilla flicka,

men du har glömt

att hon finns.

Jag säger att utsikten

är vacker

från ditt fönster

och du svarar

låt dig inte luras,

de bränner folk i källaren.

Jag frågar om du ätit något

men du minns inte.

Jag kallpratar

för att allt gör ont,

berättar om min lunch

fast ingen av oss bryr sig.

Säger att jobbet går bra.

Du förvånas över

att jag examinerats.

Det var åtta år sedan

men jag har inte mage

att säga det till dig.

När jag inte når ditt psyke

söker jag istället

din kropp.

Stryker dig över armen,

rättar till din tjocktröja,

sätter mig nära.

Men din kropp

är stum.

Ingenting gör den

förrän jag bryter ihop

och gråter hejdlöst.

Då stryker din taniga hand

de kinder

du alltid kallat knubbiga

och du säger

att du älskar mig

och att jag

måste rädda dig.

Du tjatar på

att jag ska gå.

Det börjar med

att du ser dig om

och säger ”var är vi?”.

Vi är hemma hos dig,

svarar jag men vet

att det är en lögn.

Det är inget hem

bara för att

någon annan säger

att du måste bo här.

När det står klart

att ingen

kommer låta dig gå

börjar du tjata på mig.

Säger

du måste rädda dig själv!

Ta dig härifrån!

De låser in en här

och de bränner folk i

sopkassar.

Du har sett personalen

bära ut de svarta sopkassarna.

Det är bara sopor, säger jag.

Det finns inte så mycket sopor,

svarar du.

Det ligger barn däri.

Du har sett ett ben

sticka ut från påsen.

När jag kysser din kind

tar du allvarligt farväl,

helt säker på

att vi setts

för sista gången.

Jag svarar att jag kommer

nästa vecka igen,

men tänker sorgset

att kanske var detta

sista gången

du minns vem jag är.